det är så obeskrivligt skönt att sova på eftermiddagen.
Det där med tidsuppfattning är skumt. När man står och väntar på spårvagnen klockan åtta en onsdagsmorgon i februari, går tio minuter väldigt långsamt. När man sitter och lyssnar på en komplicerad föreläsning och klockan är fem i tolv och man vet att man snart ska sluta, känns fem minuter som tjugo. Men när man går och lägger sig för att sova och vaknar upp åtta timmar senare, går tiden jätte fort. Samma sak gäller när man är ute och dansar på lördagar eller pratar med den man tycker om i telefon. En minut är alltid sextio sekunder, men ibland känns det inte så.
Kommentarer
Trackback
